Vi kom in i den stora salen. Det var högt i tak, det fanns bord, stolar och en stor, rund bardisk. Vi blev visade till våra platser. Fick en mapp med det nödvändiga materialet och erbjöds tilltug. Det äldre gardet försåg sig med kaffe och vräkig ädelostsmörgås. Vi yngre nöjde oss med en loka.
När jag satt där och lyssnade på alla röster snappade jag upp något bekant. Tvärs över rummet stod Allan Svensson med händerna instuckna i fickorna på illa sittande byxor. Han pratar med någon kollega. Strax till höger om honom sitter en kort man med kraftig figur, Peter Harrysson. Clair Wikholm sitter och myser som en liten gumma inne i ett hörn. Vid baren sitter Sven Wolter i en beige vårjacka. Han är inte så skäggig som jag trott.
– Ja du Anna... säger han till teaterchefen.
Mina mungipor rycker till lite. (Jag förfryser drabantosten)
Med den där rösten. Den är så mycket han.
En halvtimme senare satt vi i intervju och han klassa nog in som en av de trevligaste intervjuobjekt jag talat med. Lugnt och informativt svarade han på alla frågor och höll en behaglig ögonkontakt med den som ställde den.
Nu när jag sitter och skriver hör jag hans röst i huvudet och det låter bra. Jag skulle vilja jobba med etermedier, spela in allt jag hör. Återge det ordagrant.
Jag ska köpa diktafon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar