Jag kan inte känna mina ben. När jag reser mig upp känns det som att gå på skumgummi.
Läskigt men underhållande.
Kom att tänka på det där med cyklister på vägen till jobbet.
Cyklade själv. Insåg – vi är livsfarliga
1. I varje situation tänker vi; jag har företräde alt. jag hinner före. Resultatet blir att antingen du eller fotgängaren får ont.
2. Jag cyklar, alltså hörs jag. När som helst, exempelvis när du cyklar utför en brant backe utan fotbroms, kan en person som du trodde visste om att du fanns där gå rakt ut framför dig medan du frenetiskt trampar baklänges för att nå en obefintlig fotbroms. Resultatet blir att antingen du eller/ och du får ont.
3. Vi tror att cykeln är vår vän. Big mistake. När du är som mest stressad kan cykeln behaga att få punktering eller något annat påhitt. Eller om du "bara" tänkte fylla på lite luft innan du stack vilket resulterade i att ventilen gick sönder och all luft pös ut.
4. Barn cyklar. Barn har inget omdöme och blir således mördarmaskiner när de kommer på sina två, tre eller fyra hjul.
5. Jag cyklar. Så disträ, med Ipoden på högsta volym gör jag Trollhättan osäkert.
Vem vet. Kanske cyklar jag snart i en stad nära dig?